Poesi

Dimman i min hand..

Dimman i min hand är slöjor som jag aldrig fångat
Sången en tidig morgon i Soluppgången är toner jag aldrig har sjungit
Barken under mina händer är grov och hård den berättar gärna sin historia om jag kunde höra den.

Jag försöker fånga dagen och nuet, men tiden försvinner rinner mellan fingrarna
En dag går blir till kväll och natt, en ny dag kommer och blir till gryning
Vad är nu? vad är då? vad blir min framtid?
Dagarna som går, tiden som försvinner, det är livet vi lever, åren som går.
Min historia, din historia
Människoliv att berätta och minnas.

När jag går bland träden i skogen kan jag känna minnenas energier
bland mossan och stenarna känner jag brisen mot min hand, hur det susar i löven
Livets nycker och historier är naturens naturlighet.

 

Naturens sekunder

Solens strålar genom trädkronorna
silar sig ned mot vattnet
Himlen speglar sig
Fåglarna sträcker över vattenytan

Ögonblick av dofter
Ögonblick av ljud
Borta lika sekundsnabbt
Minnet dröjer sig kvar
Naturens dofter

Den magiska naturens egna krafter

 

I funderingens stund

I fundering jag står,
kan känslan vara den rätta.
Vem vet vilken känsla som är den rätta?
När är den rätta tiden?

Kan jag vänta?
Tiden är så lång.

Jag försöker finna lugnet,
i vågorna som slår upp mot stranden.
Längtan finns i mitt hjärta,
att finnas i famnen.

Att söka läppar,
känna huden under mina händer.

Är känslan den rätta?

I mitt inre kan jag ändå känna ett svar,
om än vissa dagar inte så klart.
Att våga blunda och hoppa,
att ge sig hän fast inget nät finns under mig.

Jag funderar färdigt!

Jag vågar lita igen på min känsla,
när tårarna torkat och beslutsamheten når ytan.
När tröttheten lämnar kroppen,
för vakenheten och en starkare längtan.

Jag känner nu känslan!

Jag söker din hand,
kommer jag att finna den?
Någonstans jag tror så,
längtan en känsla som växer.

 

En slinga av mitt hår

Jag för bort en slinga av mitt hår,
som vinden löst upp.
En tår på min kind,
eller är det regn?

Molnen på himlen är ulligt mjuka och vita,
mitt sinne är lätt nästan som en fjäder.
Jag dansar fram på ängen,
lyfter mina armar mot skyn.

Vet att du finns där min Gud,
ger mig styrka.
Jag virvlar fram i dansens dimma,
i naturens kraftfält.

Vet att älska naturens krafter,
för där kan jag finna ro.
Jag ser på mig själv,
i vattenbrynets spegelbild.

Ser ut över vattnet bort mot horisonten,
kan jag gå på vattnet?
Ja med tankens kraft kan jag det,
i tanken svävar jag fram över ytan.
Vinden viskar i mitt öra,
att jag kan.

 

Någon gråter i själen

Någon gråter i sin själ,
vad gör anden då?
Vänder , vrider sig i trans,
manar och lockar det glödande fram.

Ljuter eld i den stundande tanken,
i trans utan sans.

När fjärilens vingar torkat
Vandrar jag åter naken
genom stormens öga,
bortom stenens mossiga tak

 

Älvan som speglade sig

Älvan speglade sig i skogsstjärnen,
Såg sitt vackra hår i spegelbilden.
Dansade vidare på vattnet,
sjung sin vackra ordlösa sång.

Stjärnen bevarde bilden av älvan i sitt minne,
för att i framtiden minnas den vackra.
Näcken satt på stenen,
såg älvan sväva förbi.

Han sträckte ut sin hand efter henne,
men fick bara dimma i handen.
Han såg henne,
han spelade på fiolen för att locka henne.

Men älvor är döva för annat en sin egen sång,
hon dansar omedveten om lockande toner.
Skogen susade till svar,
Näcken fortsatte att spela.

Jorden snurrar runt sin axel,
naturen har sin gång.
Tiden står aldrig stilla,
idag blir i morgon.
Hur vi än gör…..

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s